Vår resa till Zambia

Större delen av befolkningen i Zambia är kristna, djupt troende och väldigt religiösa och prat om Gud och olika bibelverser hör till vardagen, något man har fått lära sig att hantera. I början kom det lite som en chock att alla ungdomar vi lärt känna och hänger med ber kvällbön varje kväll innan de går och lägger sig, går på bibelstudier varje tisdag och torsdag, samt på gudstjänst varje söndag. Lika chockade blir de tillbaka när man berättar att det inte alls är vanligt bland ungdomar hemma i Sverige att gå i kyrkan.

Systern i familjen, Lombe, frågade oss ifall vi inte skulle vilja följa med på en gudstjänst i söndags. Vi tackade ja då vi kände att det kunde vara kul att uppleva ett kyrkobesök i ett Afrikanskt land, för att se hur det skiljer sig jämfört med vårt Sverige. Så vid klockan 9 på söndagsmorgonen befann vi oss i kyrkan tillsammans med Lombe. Vi var nästan först på plats, men det dröjde inte länge förrän mer folk började välla in genom dörrarna. Kyrkan skulle vi vilja beskriva ungefär som en stor ladugård. Ett gigantiskt cementskal ute på landsbygden, med fönster utan glas och golv utan mattor, och uppställda plaststolar för alla att slå sig ner på. Gudstjänsten började med en rivstart då en man stod och sjöng i mikrofon och skrek ut saker om att Gud skulle hela oss alla, att vi är evigt tacksamma. Alla andra i ”publiken” stod och dansade och sjöng och skrek ut Halleluja, Praise the Lord, Thank you Jesus, samtidigt som några runt omkring oss stod med händerna upp i luften och slutna ögon och enformigt för sig själva rabblade massa tacksägelseord och bibelverser. Vi var i chock och vi visste verkligen inte hur vi skulle bete oss!! Sen börjar alla dansa runt i en ring och gå runt och sjunga sånger om Gud, och vi blev med dragna i denna ring! Aldrig förr har vi känt oss så obekväma och malplacerade!  Sen skulle alla gå runt och ta i hand med varandra och säga ”I love you”. Även detta kändes väldigt konstigt – springa runt och säga till vilt främmat folk att man älskar dem är väl kanske inget som hör till vanligheten.

Vi drog en lättandes suck när vi äntligen fick sätta oss ner, och prästen börjar mässa om att bruk av alkohol är en djävul som har slagit rot i kroppen, att man måste välja att ge sitt hjärta till Gud för annars tar djävulen den platsen, att vi bara ska ta så mycket mat vi orkar äta upp då det är en synd att kasta bort mat när det finns de som går runt och är hungriga, att livet är för kort för att roa sig så man måste börja planera inför sin död redan nu så att man kommer till himmelen och inte helvetet, materialism är djävulens påhitt osv. Folk sitter och säger Amen ungefär 5ggr/min och det är verkligen aldrig tyst. Så himla annorlunda mot i Sverige! Vi sitter och läser lite verser ur bibeln, går sedan fram till prästen och får lyfta upp våra händer mot himlen och få en välsignelse.  Sedan frågar han ifall det är några nya personer som har kommit till gudstjänsten för sin första gång, och när vi räcker upp våra händer uppmärksammar prästen oss och ber oss att ställa oss upp. Han säger att vi är välkomna och att han önskar att någon gång i framtiden bygga en kyrka i Sverige.  Vid kl 13, (alltså efter 4 timmar i kyrkan), är gudstjänsten över. Det var en mycket intressant upplevelse och ingenting vi kommer glömma i första taget!