Besök hos fadderbarn
Igår var en förväntansfull dag för oss båda två. En dag vi gått och väntat på ska komma, men som har känts väldigt långt bort hela tiden. Nu var den plötsligt där!
Linns pappa har ett fadderbarn i Zambia, en 16-årig kille som heter Cryvin. När vi fick reda på att vi skulle till Zambia i två månader för att plugga, såg Linn det som ett utmärkt tillfälle att åka och hälsa på detta fadderbarn. Tänk vad roligt att få träffa honom och hans familj, se hur de bor, och överlämna lite presenter från hemifrån Sverige. Linns pappa kontaktade PLAN International, som är organisationen som har hand om fadderbarnsrelationerna, och de välkomnade oss med öppna armar, och tog med oss ut till byn där Cryvin bor. Vi började bilfärden i Lusaka, och körde i 2h för att komma till staden Kabwe. Därifrån var det ytterligare en 2h bilfärd, denna gång på en liten guppig jord/grusväg, rakt ut i ingenstans.
Vi kommer fram till en liten skola, som har byggts av PLAN med hjälp av pengarna från alla sponsorer till fadderbarnen. Där inne sitter Cryvin och pluggar, men ska precis sluta för dagen. Han kommer ut från skolan tillsammans med Rektorn, och de hälsar båda på oss och är så tacksamma för att vi är där. Sedan hoppar de upp på flaket på bilen och åker med oss tillsammans till Cryvins hem, som ligger ungefär 30 minuters gångväg från skolan.
Vi blir välkomnade av Cryvins mamma och bror, samt tre stycken voluntärarbetare för PLAN, som är med för att ta bilder på oss och dokumentera besöket, samt även agera översättare då mamman inte kan någon engelska. Vi sitter och pratar och Linn berättar lite om sitt liv hemma i Sverige och varför hon är i Zambia. Cryvin kommer tillbaka efter att ha bytt om från sin skoluniform till andra kläder, och han är ivrig att få visa runt där han bor. Huset är gjort av cement, och taket har hål i sig. Vi undrar verkligen hur det går till under regnperioden som startar i oktober. Det är ett litet enkelt rum med ett bord och några fåtöljer. Vägg i vägg ligger Cryvins sovrum, som består av en säng, och vägg i vägg med hans ligger föräldrarnas sovrum. Det finns ingen elektricitet, och vi misstänker att nätterna blir otroligt kalla. De har inte heller några myggnät, vilket är en stor fara eftersom risken för malaria är otroligt hög ute på landsbygden.
Föräldrarna livnär sig på jordbruk, och de har många djur. Lite getter, kossor, hundar, och hönor. Cryvin visar oss sin egen ko som han har haft sen 2004 och som han även har döpt. Vi får sedan följa med en bit bort, till brunnen där de hämtar vatten för att kunna tvätta sig och laga mat. Det är en väldigt djup brunn! Dock måste man gå ännu längre bort till en annan brunn för att kunna hämta dricksvatten, då detta vatten var alldeles för smutsigt.
Familjen bjuder sedan på lunch, och en bordsbön hålls innan för att välsigna maten vi har fått. Det är nshima (majsgröt), kyckling, och konstigt stött majs som man häller lite socker och sur gammal mjölk över. Vi tyckte inte att det var gott alls, men kände oss tvungna att äta upp. Efter maten börjar Linn dela ut sina presenter hon hade med till Cryvin. Ett anteckningsblock, pennor, en pikétröja, en långärmad tröja, ett myggnät och en boll. Aldrig förr har vi sett någon så förundrad och så tacksam över de lilla han fick. Det är svårt att förstå, och det är svårt att beskriva i ord. Tacksamheten i denna lilla kille är något som kommer värma våra hjärtan för alltid, och vi kommer aldrig glömma hans leende när han satte på sig pikétröjan och den passade perfekt, och han gick runt och visade upp sig för alla. Efter ett tag springer han ut, för att komma tillbaka med gåvor till Linn – en träslev till att koka nshima med, samt, hör och häpna, en livslevande HÖNA!!! ”Thank you for all the gifts”, säger han, och räcker fram hönan till Linn, som sitter i panik och börjar skratta och inte vet riktigt hur hon ska bära sig åt. Hon får hönan i knäet och sitter och klappar den lite, men säger sedan ”Tack, men nej tack.. Jag kan inte ta med den här hem till Sverige”. Han hade valt ut den största och tjockaste hönan, och för honom var det en väldigt fin gest, att visa att han och hans familj offrar deras finaste höna för Linn.
Dagen slutar med fotografering, och vi kramar varandra farväl innan vi hoppar in i bilen igen och påbörjar vår resa tillbaka till Lusaka. Vi båda var nog ganska omtumlade efter denna upplevelse. Glada, såklart, men även ledsna över att se hur annorlunda det kan vara, och hur mycket det faktiskt kan skilja sig. Liven vi lever i Sverige är så långt ifrån detta man bara kan komma, och folk här kan inte ens föreställa sig vår vardag där hemma. Ute på landsbygden i Zambia lever människor med ovisshet om de kommer överleva dagen. Med en mamma som går och lägger sig och inte kan sova, för hon vet inte hur i hela världen hon ska kunna ge sina barn mat dagen efter. Med barn vars högsta önskan är att gå i skolan, men som inte kan göra det för föräldrarna har inte råd att köpa en skoluniform, som kanske max kostar 20 svenska kronor. Alla har minst en nära vän eller anhörig som har gått bort pga. AIDS eller malaria, eller helt enkelt pga. akut sjukdom som inte hunnit botas. Närmsta sjukhus ligger flera timmar bort, och enda sättet att ta sig dit är att gå. Största problemen vi möts av i vår vardag är väl ungefär besultsångesten huruvida man ska ha en medium eller large size på sin frozen yoghurt, eller vilken färg man ska välja på sina tånaglar vid pedikyren...
Vi är glada för det arbete PLAN gör för byn och befolkningen där, och vi skulle rekommendera alla att skaffa ett fadderbarn. Det kostar ungefär 250 kronor i månaden, vilket är en väldigt liten summa för en person som har ett jobb i Sverige, men vilket skapar stor förändring i livet hos en liten pojk som bor i ett av världens fattigaste länder, där 250 kronor kanske motsvarar en årslön för den här pojkens ena förälder.